Enligt registreringsbeviset registrerades F4501 för första gången de 3 juli 1953. Den lyckliga ägaren var då en Arvid Isacksson boende på Stjärnvägen i Jönköping.

Vem den första ägaren var eller hur han använde motorcykeln vet vi inget om.
Kanske var det en 16-åring med nytaget körkort som hade förmånen att kunna köpa en splitter ny hoj att imponera på grannskapet med, eller så var det en medelålders herre som använde cykeln som rent nyttofordon.
Det senare alternativet är kanske det mest troliga eftersom Isacksson använde turisten under hela 50-talet ända fram till 1960.
I vilket fall som helst var det helt säkert en stolt herr Isacksson som parkerade sin nya lättviktare utanför bostaden i juli 1953.

Motorcykeln är en Monark Blue Tourist M87 med en 150cc ILO-motor på 8 hk (det fanns även en något klenare version med 6hk JB-motor). Blue Tourist var som namnet antyder ”turist”-versionen av Blue Fighter. Turist-modellen saknade limpa och överliggande ljuddämpare men i övrigt var det samma maskin. 

Enligt motorskylten har ILO-werke i Pinneberg utanför Hamburg snickrat ihop en maskin på 146 kubikcentimeter som lämnar inte mindre än 8 bromsade "pferdestärke" vid 5100 varv/min

Med tanke på skicket och att detta exemplar under 50-talet bara har haft en ägare så kan man misstänka att den har levt ett rätt behagligt liv.

18:e april 1962 bytte motorcykeln ägare. Ägarbytet skedde på Stigs Cykel & Sport i Jönköping och köpesumman uppgick till hela 300:-. Den hade då stått avställd sedan 8 februari 1960.

Denna gången vet vi helt säkert att Monarken köptes som ett rent nyttofordon och som ett komplement till bilen, en Amazon 59:a vilken även fanns i familjens ägo. "Knarrens" huvudsakliga uppgift blev från och med nu att transportera ägaren till och från arbetet, en sträcka på ca 10 km. För den nya ägarens del var det ett nerbyte från att tidigare år ha åkt på större cyklar, men som pendlingsmaskin fram och tillbaks från jobbet dög den alldeles utmärkt.

Den 15 april 1962, tre dagar innan ägarbytet, var sista (och första) gången som Monarken visades upp för bilbesiktningen och i trafik därefter var den bara under sommaren 1962. Efter det flyttade familjen och ägaren fick nu gångavstånd till arbetet.

Två och ett halvt år senare (28/10 1964) blev fordonet ”avfört ur registret såsom nedskrotat” och undanställt. Registeringsnummret F4501 var inte längre knutet till Monarken utan uppfördes på Länsstyrelsens vakanslista.

Under resten av 60-talet stod turisten i källaren och samlade damm, det enda som hände var att motorn lyftes ur och gicks igenom ifall maskinen någon gång skulle startas upp igen. (Forts.↓)

(Forts.)

Några år senare, när det börjar närma sig mitten av 70-talet började motorintresset hos den dåvarande ägarens son att vakna till liv. Efter lite tjat på pappa sparkades ILO´n igång och fick brumma runt ganska ordentligt hemma på villatomten (säkert till grannarnas stora förtret…).
Andra intressen tog ganska snart överhanden och turisten parkerades på nytt i källaren.

Men så runt 1985, efter ett par avslutade bilrenoveringar, började det klia i fingrarna på sonen och motorcykeln letades fram ur gömmorna. Det konstaterades att motorn var i ett alldeles utomordentligt skick och lackeringen var i ett skick som idag hade upplevts som lätt patinerat, inte värt att renovera.

Men detta dög inte, här skulle renoveras, eller rättare sagt snyggas till. Mc´n skruvades isär och samtliga lackerade detaljer blästrades, dock sparades tanken för att kunna bryta fram rätt kulör när det väl blev dags för omlackering.

Trelleborgdäck som hänger med än idag

"Härskarens" tankdekal

Nya tankdekaler införskaffades och en lackerare letades upp, en lackerare som även åtog sig att randa upp tank och fälgar med pensel på samma sätt som gjordes 1953. Under tiden lämnades sadeln iväg till sadelmakaren för att få en omgång ny galon.
Eftersom cykeln såg lite fattig ut i originalutförande gjordes även en stomme till en bönpall som fick följa med till sadelmakaren. Även om det inte är tillåtet att skjutsa på en lättviktare så ser det enligt ägarens tycke lite fylligare ut med en pall.

När det så var dags för montering upptäcktes att ekrarna inte levde upp till förväntningarna så det fick bli en tur till Erlandsson och Fur (EJFA) på Herkulesvägen i Jönköping, som vid den tidpunkten fortfarande hade ett omfattande lager av gamla motorcykeldelar.
Efter en stunds letande hittades fabriksnya ekrar långt in i en hylla. Inte heller ljuddämparen, bakskärmsstaget eller lyktkransen nådde riktigt upp till förväntningarna så de lämnades iväg till kromverkstaden för lite ny ytbehandling.

Den 3/6 1988 var det så äntligen dags för ett besök hos bilprovningen för första gången sedan 1962, vilket avklarades med blankt papper (vad annars?).
Tiden efter det har M87´an inte använts mer än vid några småturer på hemmaplan, totalt kanske max 100 mil under de år som gått sedan 1988.